Fra Angelico Galleries b.c. 1400, Vicchio, Florence d.Feb. 18, 1455, Rome Fra Angelico (c. 1395 ?C February 18, 1455), born Guido di Pietro, was an Early Italian Renaissance painter, referred to in Vasari's Lives of the Artists as having "a rare and perfect talent". Known in Italy as il Beato Angelico, he was known to his contemporaries as Fra Giovanni da Fiesole (Brother John from Fiesole). In Giorgio Vasari's Lives of the Artists, written prior to 1555, he was already known as Fra Giovanni Angelico (Brother Giovanni the Angelic One). Within his lifetime or shortly thereafter he was also called Il Beato (the Blessed), in reference to his skills in painting religious subjects. In 1982 Pope John Paul II conferred beatification, thereby making this title official. Fiesole is sometimes misinterpreted as being part of his formal name, but it was merely the name of the town where he took his vows, used by contemporaries to separate him from other Fra Giovannis. He is listed in the Roman Martyrology as Beatus Ioannes Faesulanus, cognomento Angelicus??"Blessed Giovanni of Fiesole, nicknamed Angelico". Fra Angelico was working at a time when the style of painting was in a state of change. This process of change had begun a hundred years previous with the works of Giotto and several of his contemporaries, notably Giusto de' Menabuoi, both of whom had created their major works in Padua, although Giotto was trained in Florence by the great Gothic artist, Cimabue, and painted a fresco cycle of St Francis in the Bardi Chapel in Santa Croce. Giotto had many enthusiastic followers, who imitated his style in fresco, some of them, notably the Lorenzetti, achieving great success.  Related Paintings of Fra Angelico :. | St Sixtus Ordains St Lawrence | The Naming of John the Baptist | Altarpiece of the Annunciation | The Annuciation | The Healing of Palladia by Saint Cosmas and Saint Damian |
Related Artists:
Giovanni Segantini
Italian Art Nouveau Painter, 1858-1899 Italian painter and draughtsman. An exponent of DIVISIONISM, he was the only Italian painter of the late 19th century to have enjoyed an unbroken international reputation, especially in Germany and Austria.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Joseph Highmore
1692-1780 British Joseph Highmore Gallery Joseph Highmore (3 June 1692?C1780), was a British portrait and historical painter. Born in London in 1692, he displayed early a strong ability, particularly for the fine arts, which was discouraged by his family, who rather saw him as a solicitor. However, all his spare time was dominated by his favourite pursuit and, upon the ending of his clerkship at the age of seventeen, he abandoned law and resolved to trust in future to his talents as a painter alone for his chance of fame and fortune. His gamble paid off and he continued to improve his reputation and upon the revival of the Order of the Bath in 1725, he was selected to paint the knights in full costume. The years 1732 to 1734 were spent on a tour of the Netherlands and France and on his return to England, he applied himself to perfecting his talent, which continued for the next 50 years of his life, until his death. Among his best works are biblical "Histories", historical painting being a style which Highmore had picked up on his travels in France. One such biblical painting is Hagar and Ishmael, which was donated to the Foundling Hospital for the purpose of decorating its Court Room (the room where the Court of Governors met). The painting is still part of the Foundling Hospital art collection and can now be seen at the Foundling Museum in London. As an author, he was best known for the rather longwindedly titled Critical Examination of Reubens' two Paintings in the Banqueting House and Observations on Bodwell's Pamphlet against Christianity.